Mikael Johnson Känslor & gränssnitt Känsloforskningens historia – en överblick  
--

Känsloforskningens historia – en överblick

Eftersom jag i fortsättningen kommer att använda några begrepp och termer, som kommer från känsloforskningen, anser jag en överblick av känsloforskningens historia nödvändig. Överblicken är ganska långt baserad på Randolph R. Cornelius bok om känsloforskningen, The Science of Emotion – Research and Tradition in the Psychology of Emotions (Cornelius, 1996), men det finns också några inslag av Gleitmans grundbok i psykologi, Psychology (Gleitman, 1999). Tidsepokerna och begreppen blir följaktligen influerade av den amerikanska känsloforskningen och psykologin. Det här är kanske ingen katastrof, eftersom jag använder begreppen för att analysera design av gränssnitt, som också är förhållandevis influerad av amerikaner.

Den moderna känsloforskningen i psykologin anses börja under andra hälften av 1800-talet. Då tänker man alltså inte på filosofer som t.ex. Lao-Tzu (levde ca 600 år f.Kr.) eller Sokrates (470-399 f.Kr.), som intresserade sig mycket för känslor långt före psykologin blev en självständig vetenskap för ca 100 år sedan. I stället räknar man med att Charles Darwins bok om känslouttryck hos djur och människor från 1872 inleder den moderna känsloforskningen.

Darwinismen inom känsloforskningen

Charles Darwin (1809-1882) baserade sina teorier om känslouttryck främst på sina observationer av sin sons, Williams känslouttryck. Han observerade också sina andra barn och alla andra människor och djur som överhuvudtaget uttryckte känslor i hans närhet. Observationerna blev till en bok, The Expression of the Emotions in Man and Animals, år 1872. Darwin var anhängare av Lamarcks teori om personlighetsdrag som säger att de personlighetsdrag, som utvecklats under en persons livstid, går i arv. Att den här teorin spelar en stor roll i Darwins evolutionsteori och också i hans teorier om känslouttryck är förståeligt, eftersom genetiken och gener var helt okända begrepp under Darwins tid.

Darwin använde naturligtvis sin evolutionsteori då han förklarade hur känslouttryck uppstått. Eftersom människor har delar av sin evolution gemensam med andra däggdjur, borde de mänskliga känslouttrycken ha likheter, speciellt funktionella sådana, med känslouttryck hos andra däggdjur. För att förstå vad han menar, är det värt att ta upp ett av hans egna exempel. Alla som sett en katt bli rädd pga. att en främmande hund närmar sig eller pga. en annan katts doft i sin ägares kläder känner igen djurets hopkrupna ställning, bakåtdragna öron och blottade tänder. Darwin tolkade kattens bakåtdragna öron som en åtgärd som uppstått för att förhindra att öronen blir bitna under slagsmål. Efter hand som den här åtgärden visat sig vara effektiv i slagsmål, började katterna gradvis använda den i varje hotfull situation. På samma sätt uppstod de blottade tänderna. Det var gynnsamt att bita en motståndare i slagsmålet och de blottade tänderna var en del av bitandet. Människans ansiktsuttryck för avsmak hör på samma sätt ihop med att spotta ut någon obehaglig matbit eller annan främmande substans.

Det här sättet att förklara ansiktsuttryck var Darwin nöjd med, men han konstaterade att det inte räckte riktigt till för alla uttryck, t.ex. gråt av smärta eller skrik under ett raseriutbrott. Dessa uttryck förklarade han i stället med att energin i människans nervsystem helt enkelt "kokar över" eller får en "overflow".

Darwinismen idag representeras främst av Paul Ekman och Carroll Izard. Deras forskning går ut på att de försöker bevisa att ansiktsuttryck är universella i alla kulturer. För dem är ett bevis på universella ansiktsuttryck också ett bevis på universella känslor. Både Ekman och Izard talar om grundläggande, fundamentala känslor, men lägger olika betydelser vid fundamental. Ekman anser att det finns sex grundläggande, fundamentala känslor, som alla representeras av ett distinkt ansiktsuttryck: glädje, sorg, vrede, överraskning, avsmak och rädsla. Izard däremot anser att en fundamental känsla skall ha sin egen "neurala krets" i hjärnan och definierar en fundamental känsla som en känsla som inte kan reduceras till en blandning av andra känslor. T.ex. den icke-fundamentala känslan svartsjuka är en komplex blandning av rädsla, skuld, sorg och skam. Problemet här är att de olika infallsvinklarna leder till skilda och olika antal fundamentala känslor.

Darwinismen var inte så populär inom känsloforskningen från 1930-talet till sent 1960-tal. Under den här tidsperioden influerade behaviorismen psykologin och känslouttryck ansågs vara helt och hållet kulturellt bestämda – långt ifrån universella.

William James roll inom känsloforskningen

William James (1842-1910) hörde till dem som läste och blev inspirerad av Darwins tankar om känslor. För James är kroppen och kroppsliga förnimmelser väldigt centrala för hur känslor väcks och upplevs. Han gick t.o.m. så långt att han sade, att utan kropp har man inga känslor. Där Darwin fokuserade sina tankar på känslouttryck, ville James betona känsloupplevelser, vilket är en markant skillnad i inställning och tankegång. Trots att James också använde evolutionsteorin som grund för sina tankegångar, skilde sig James definition av känslor från Darwins, pga. av de olika synsätten.

För att förstå vad James menar med känslor, kan man betrakta det som han ansåg vara fel sätt att se på känslor. "Det sunda förnuftet säger, att vi förlorar en förmögenhet, blir ledsna och gråter; vi stöter på en björn, blir skrämda och springer iväg; vi blir förolämpade av en rival, blir arga och slår". James ansåg att det sunda förnuftet hade fått fel ordning på känsloupplevelsen. En känsla väcks inte direkt av ett stimuli, för att uttryckas på något sätt. Tvärtom, för att en känsla skall väckas, måste vi först uppleva de förändringar i kroppen, som direkt har blivit inducerade av stimulit: "bodily changes follow directly the PERCEPTION of the exciting fact, and . . . our feeling of the same changes as they occur IS the emotion". (James, 1884, i Cornelius, 1996)

James ansåg alltså känslor vara upplevelser av biologiska förändringar i kroppen. Med "biologiska förändringar" avsåg han ökad aktivitet i nervsystemet, hjärtat och magen och andra organ som styrs av det autonoma nervsystemet, eller förändrat beteende, som t.ex. ändrad kroppshållning eller ansiktsuttryck. En av de intressantare förutsägelser James hade var att, om man intar en kroppsställning, ansiktsuttryck eller något annat beteende som associeras med en bestämd känsla, så upplever man just den känslan. Något som psykologer allt sedan dess tagit fasta på.

Teorin som James presenterade framställs ofta som James-Lange-teorin, då den danske fysiologen Carl Lange (1834-1900) strax efter, år 1885, publicerade en mycket liknande teori. Lange höll med James om de kroppsliga förnimmelserna, men påstod därtill att de har sin grund i förändringar i blodcirkulationen. Blodcirkulationen var den enda orsaken till både känslouttryck och känsloupplevelser. Den här åsikten är grunden till amerikanska fysiologen Walter Cannons (1871-1945) kritik av James-Lange-teorin från år 1927. Cannon, i sin tur, ansåg att kroppen helt enkelt inte funktionerar som James och Lange tänkte. Bl.a. konstaterade han att samma kroppsliga förändringar uppstod vid helt olika känslor och att blodcirkulationen var för långsam för att kunna vara upphov till känslor.

Det här ledde till att James-Lange-teorin glömdes bort i känsloforskningen, för att återupptäckas först på 1970- och 1980-talet. Under 1970-talet ansåg känsloforskare överlag att alla känslor påverkades likadant av nervsystemet, dvs responsen var endimensionell – antingen hög eller låg. Den här responsen, som i engelskan benämndes "arousal", använde Schachter, tillsammans med termen kognition, då han 1964 formulerade sin teori om känslor: "arousal + cognition = emotion". Trots att många idag anser teorin helt felaktig, formade den en hel del av känsloforskningen under 1960-, 1970- och 1980-talet.

Idag representeras neo-Jamesianerna främst av Robert Levenson, som liksom darwinisterna också talar om fundamentala känslor. Skillnaden är den, att Levenson definierar fundamentala känslor som känslor, vars fysiologiska respons man kan känna igen och skilja från andra. Som fysiologiska responser menas främst förändringar i pulsen, blodtryck och blodflöde till extremiteterna samt andra inre organ i hela kroppen.

Det kognitiva synsättet inom känsloforskningen

Enligt det kognitiva synsättet inom känsloforskningen skiljer sig olika känslor från varandra i och med att de är skilda värderingar, bedömningar eller insikter (eng. appraisal) av en viss situation. Man betonar alltså tankens roll, jämfört med kroppens roll. För att förstå känslor, måste man förstå hur människor bedömer händelser i sin omgivning, dvs orsaken till att känslor väcks.

Det moderna kognitiva synsättet föddes under behaviorismens glansdagar på 1960-talet, men kom igång på allvar först på 1970- och 1980-talet. En av de första kognitiva teorierna presenterades av psykologen Magda Arnold 1960. Så här skrev hon om känslor:

To arouse an emotion, [an] object must be appraised as affecting me in some way, affecting me personally as an individual with my particular experience and my particular aims. If I see an apple, I know that it is an apple of a particular kind and taste. This knowledge need not touch me personally in any way. But if the apple is of my favorite kind and I am in a part of the world where it does not grow and cannot be bought, I may want it with a real emotional craving. (Arnold i Cornelius, 1996, s.112)
Här noterar man ännu en förändring i hur man ser på känslor. Arnold erkänner att tidigare erfarenhet och egna målsättningar är viktiga aspekter för hur man värderar en situation. Arnold kritiserade James teori om att fysiologiska förändringar är själva känslan, hon ansåg att James hade hoppat över orsaken till de fysiologiska förändringarna. James talade bara om associationer t.ex. i sitt exempel om björnen: titta, en björn, björnar är farliga, bäst att fly. Här menar Arnold att det är mer komplicerat än så, för man kan till exempel ha sett björnar i zoo eller bilder på björnar, utan att ha upplevt fara. Situationen och en värdering av situationen är mycket viktig enligt Arnold, som ansåg att känslor väcks genom följande sekvens: "perception – appraisal – emotion".

Då kognitivisterna anser att personliga erfarenheter och egna målsättningar spelar roll för hur man upplever känslor, kommer man plötsligt in på ett väldigt stort område. Var skall man dra gränsen för vilka erfarenheter som spelar roll och vilka målsättningar som är viktiga? Vilka dimensioner är viktiga, då man skiljer mellan olika känslor? Man kom också underfund med att känslor inte är diskreta, enskilda händelser, utan processer som förändrar sig hela tiden. Den "sociala faktorn" spelar alltså ganska stor roll, vilket ledde till att det konstruktivistiska synsättet växte fram.

Det konstruktivistiska synsättet

Konstruktivisterna anser att känslor inte bara är influerade av kultur, som de tidigare synsätten nog visat, utan att känslor är kulturella och sociala konstruktioner i första hand. Den konstruktivistiska synsättet förnekar heller inte vikten av de fysiologiska aspekterna, men anser att man kan förstå känslor till fullo endast genom en analys på en social nivå. Konstruktivismen i känsloforskningen är en del av en större "rörelse" inom psykologin, antropologin, sociologin och kvinnoforskningen, som söker förstå de sociala konstruktionerna av inte bara känslor, utan också av sinnet, jaget, sexualitet, kön, rationalitet och t.o.m. vetenskap.

På samma sätt som William James bröt mot de traditionella definitionerna av känslor i slutet av 1800-talet, bröt också psykologen James Averill 1980 mot den dåvarande uppfattningen om känslor, då han konstaterade att känslor är en social roll. Han definierade känslor som "a transitory social role (a socially constituted syndrome) that includes an individual's appraisal of the situation and that is interpreted as a passion rather than as an action". Den här definitionen är så komplex, att den måste förklaras närmare.

Med syndrom avses en räcka symptom, som ofta uppträder tillsammans på ett systematiskt sätt. Liksom läkare nämner symptom som feber, hosta och halsont i samband med influensa, nämner Averill en rad symptom för känslor. Han inkluderar subjektiva upplevelser, känslouttryck, fysiologiska responsmönster och beteende som man ägnar sig åt då man är emotionell (eng. coping reactions). Anmärkningsvärt är att känslor inte behöver ha varje symptom, t.ex. känslan hopp har inget allmänt erkänt känslouttryck (ansiktsuttryck) eller något speciellt fysiologiskt responsmönster. Att det inte behöver finnas någon specifik komponent i varje känsla, är en viktig poäng i Averills resonemang.

Begreppet roll definierar Averill som ett socialt definierat beteende, som man följer i en given situation. Känslor är sociala roller i och med att man upplever att det finns ett "passande" sätt att reagera och ge uttryck för sina känslor i en given situation. Centralt i det här synsättet är att känslornas regler är inlärda – de är inget automatiskt beteende som finns i generna. Det här medför att det kan finnas olika regler för hur man uttrycker känslor för olika personer och olika kulturer. Vad som räknas som en orsak till vrede och hur man uttrycker vrede varierar från kultur till kultur.

Då Averill säger att känslor upplevs som passioner betonar han passiviteten, att man inte rår över sina känslor. Det här ser man t.ex. om man betraktar de ord som används då man beskriver känslor: man "grips" av panik, "exploderar" av ilska, "drabbas" av sorg och man är "full" av glädje. Averill poängterar att, trots att känslor upplevs som passioner är de egentligen handlingar. Känslor är meningsfullt beteende med sociala och individuella målsättningar. Att vi upplever passivitet i samband med känslor, är en tolkning vi ger vårt beteende. Orsaken till denna tolkning är, att man inte vill ta ansvar för sina handlingar då man är i "känslornas våld". Det här är dock kulturellt betingat, eftersom det anses vara accepterat att göra saker, som annars anses tokiga, t.ex. då man är kär.

Ur en konstruktivistisk synvinkel finns det ett obegränsat antal känslor och det finns ingen orsak att se vissa känslor som mer fundamentala än andra. Det är också möjligt att nya känslor uppstår med tiden, vartefter kulturen förändras. Ett kontruktivistiskt synsätt godtar inga biologiska orsaker till skillnader mellan kvinnors och mäns känslor, men däremot finns det kulturellt konstruerade skillnader. Kvinnoforskningen har konstaterat att man förväntar sig att män och kvinnor skall uttrycka känslor olika.

En överblick

Man kan inte säga att endast ett specifikt synsätt på känslor inom känsloforskningen har rätt eller att något synsätt är helt fel. Varje synsätt har fört känsloforskningen vidare och framkallat nya teorier. Synsätten påverkar varandra och många forskare anser sig vara anhängare av t.ex. både darwinismen och James synsätt på känslor. Cornelius anser att det egentligen är fråga om olika synvinklar på samma sak, men på olika nivåer. De olika synsätten avser olika saker, då de talar om känslor. För att förstå vad han menar kan man betrakta ätandet som fenomen.

Ingen nekar att ätande är en biologisk nödvändighet, men ätande är mycket mer än att ge kroppen den näring som behövs. En full förståelse kräver att man betraktar de neurofysiologiska mekanismer som kontrollerar ätande, såväl som till smakens, luktens och matsmältningens fysiologi. Inte heller det här räcker, utan en förståelse för ätande skulle också inkludera hänvisningar till personens historia och matval och hur personen konsumerat mat utvecklat under hela sin livstid. Mat har också psykologisk mening – det har betydelse vilket märkes öl eller kaffe man dricker – och vanor. Att äta är också en social aktivitet – man går på lunch med kolleger, äter middag med familjen – och seder och bruk är olika i olika kulturer.

Man kan alltså se på ätandet på olika nivåer; på samma sätt ser olika forskare på känslor på olika nivåer. Neurofysiologer är intresserade av hur känslor är organiserade neuralt, darwinister är intresserade av känslor med evolutionsteorin som bakgrund, jamesianer poängterar kroppens inverkan på känslor, kognitivister intresserar sig för psykologin bakom känslorna och konstruktivisterna ser på känslor som kulturella konstruktioner. Cornelius sammanfattar:

We are complex physiological systems with a long evolutionary history who exist in complex, socially constructed environments and whose emotional reactions to the world are determined both by built-in response mechanisms and less automatic, meaning mediated mechanisms. In order to understand emotions, one must take into account their evolutionary history and functions, the ways in which they are embodied in patterns of physiological changes, the role that cognition plays in their elicitation and experience, and the ways in which they are products of individual learning and culture with important individual and social functions.

[  Nästa sida  |  Föregående sida  |  Innehåll  ]